Alla har det. Någon form av förväntan. På allt. Även om de inte säger det, eller ens är medvetna om det själva. Det kan vara bra att veta – både privat och i arbetslivet.
För många år sedan åkte svärmor och jag i väg med en kartong full av saker till en loppis långt bort. Hon hade rensat i källaren och skulle nu sälja innehållet i lådan. När vi kom fram undrade loppisinnehavaren vad min svärmor hade tänkt sig för alltihop. Hon sa att hon inte hade tänkt sig något speciellt, varpå han föreslog 500 kronor. ”Nej! DET hade jag absolut inte tänkt mig!” svarade svärmor en smula irriterat.
Där och då lärde jag mig det. Det faktum att alla har någon form av förväntan. På leveransen, på kundmötet (ja, även det så kallade förutsättningslösa mötet), på allt.
När jag i min ungdom började jobba för en dansk organisation och min danska chef glatt gick runt och sa att jag gjorde ett ”hyfsat” jobb, slet jag som ett djur för att nå upp till hennes till synes orimliga förväntningar. När hon en dag verkade gladare än vanligt och ändå beskrev min insats som hyfsad, frågade jag vad som var dåligt med det jag gjorde. Efter en stunds språkförbistring klarnade allt. Hon hade trott att ”hyfsat” var en stark förstärkning på ”bra”. Med ens gick jag från att tro att chefen tyckte att jag var rätt så kass, till att förstå att hon tyckte att jag var värsta stjärnan. DET hade jag inte förväntat mig!
Ja, det kan vara svårt att förstå eller att leva upp till andras förväntningar. Hoppas att du, liksom jag, har någon situation i livet där du vet att du alltid överträffar andras förväntningar. Så har jag det när min mamma kommer på middag. Då får jag alltid höra; ”Men Ulrika! Det här var ju FAKTISKT gott!”.
Vad som hände med svärmors kartong med bråtet från källaren? Ja, den körde svärmor och jag hem igen. Och, tro mig, DET hade inte jag förväntat mig.
