Det kan verka som en sån där berömd enkel fråga som är svår att besvara, men det är den egentligen inte. Först trodde jag att förklaringen var att jag är lat. Under närmare 25 år som småföretagare har jag knappt jobbat över en endaste dag. I ärlighetens namn har arbetsveckorna heller inte varit så långa. Då blir man sällan rik. Jag har även tagit ut i princip alla föräldraledighetsdagar för båda barnen. Även det känns i plånboken. Jag har också haft någon form av semester under alla år, även om den bitvis innefattat en del brandkårsutryckningar.
Mellan varven har jag dock hunnit renovera ett hus, bygga en hel del utomhuskonstruktioner, fälla ett antal träd och skottat kopiösa mängder grus och jord. Så så himla lat kan jag inte vara. Mitt problem är att jag är tämligen ointresserad av pengar. Visst, i likhet med de flesta andra människor har jag ett basbehov. Men om någon skulle fråga vad som mig fattas blir nog svaret ”ingenting”. Jag förstår att det låter provocerande för en överbelånad radhusägare som gillar att grilla med grannarna och som har två vita XC60:s på parkeringen. En stackars mellanchefsfamilj som trots två goda inkomster har svårt att lösa barnens hockey- och hästsportdrömmar och som måste belåna de sista procentenheterna på huset för att kunna göra den årliga sportlovsresan till Sälen.
Men så är det. Jag saknar inget. Helst av allt skulle jag nog vilja ha så mycket pengar att jag aldrig behövde tänka på ekonomin. Det hade i alla fall gjort min fru gladare. Men då hade det fått bli hon som sköter pengarna, för jag gillar inte själva hanteringen. Mina förutsättningar för att bli rik står helt till lotteri eller arv, men jag spelar inte och om det inte dyker upp någon hittills okänd krösus i släkten ser det mörkt ut. Fast om jag ändå inte saknar någonting antar jag att jag redan är där. Att intet sakna är väl själva definitionen av rikedom?
