Att engagera sig i samhällsfrågor har varit och är en stor del av mitt liv, mitt jag. Att inte blunda när möjligheter och utmaningar dyker upp har alltid lockat journalisten i mig och att få möjligheten att komma människor nära som kanske inte befinner sig i ljuset utan av olika anledningar har halkat på livets väg och kanske få dem att hitta tillbaka till livet, är inte bara en utmaning utan en ynnest baserad på tillit och respekt. En av dessa människor heter Malin och hon befann sig i ett liv kantat av psykisk ohälsa och med sjukdomen anorexi som
följeslagare.
Jag och psykologen Karin Lega fanns vid Malin och hennes familjs sida under den värsta kampen mot sjukdomen och tyvärr även en fallerad vård. Att sitta med en ung vacker kvinna och deala med demonerna som sjukdomen skapar var en ohygglig resa. Att möta hennes blick så full av rädsla och dödsångest var plågsamt på alla sätt. Men Malin vände Titanic och har idag ett fullvärdigt liv med egen lägenhet och för henne ett drömjobb med att ta hand om djur. Det var just djuren som blev till hennes livselixir och med en envis och empatisk psykolog som Karin Lega med extra av allt vid sin sida och såklart en fantastisk familj så lyckades Malin tämja det inre och fasansfulla monstret.
Under mitt dokumentärfilmande kom jag i kontakt med flertalet unga kvinnor med samma livshelvete som Malin och en av dem fastnade i mitt hjärta. En kvinna som tillbringat hela sitt vuxna liv inom psykiatrin. Hennes monster kunde ingen tämja och allra minst psykiatrin. De snarare hjälpte anorexin att fullständigt ta över Lottas liv. Hon fick smeknamnet Svarte Petter och hon har felbehandlats och utsatts för våldtäktsförsök, misshandel, bältning och isolering på olika sjukhus och avdelningar runt om i landet. Lottas mamma har kämpat för att hennes dotter ska få en adekvat vård i hela Lottas liv. Jag fick ta del av Lottas historia genom en av hennes otaliga läkare som inte stod ut med tanken på hur Lotta behandlats och även idag behandlas.
Lotta föddes i ett välbärgat område i Göteborg och hon var osedvanligt begåvad. Dans, musik och sång var hennes allt och hon vann en rad av olika sång och talangtävlingar. Baletten skulle dock ta över och hon spåddes en lysande framtid, men tyvärr satte en skada i foten stopp för hennes drömmar om ett liv på scen och för att straffa sig själv började hon svälta sig rakt in i anorexi och en värld kantad av ångest. Efter att ha fått ett panikångestanfall som
nittonåring och med inlåsning inom psykiatrin så skulle Lotta aldrig med återvända till livet utanför sjukhusen och behandlingshemmens väggar. Det är snart trettio år sedan. När jag var som mest engagerad i Lottas fall, utan att dessvärre lyckas övertyga våra främsta granskande samhällsprogram om att ta upp fallet, så började jag att tappa tron på både mig själv och att lyckas få Lottas livssituation till ett värdigt liv med en adekvat vård.
Och helt plötsligt öppnade sig en annan möjlighet när jag som vanligt var och handlade på min lokala konsumbutik, där och då såg jag en lapp på anslagstavlan vid entrén. Det stod att en kompositör och tonsättare sökte en lokal att husera i och just då hade jag en liten lägenhet i mitt hus för uthyrning, så jag drog en av lapparna med tonsättarens mobilnummer och ringde till henne, vem kan motstå en livs levande kompositör tänkte jag. Tonsättaren som heter Paula
af Malmborg Ward kom och tittade på lägenheten, men fick i samma veva tillgång till en skrivarstuga vid hamninloppet till Göteborg och den utsikten kunde inte mitt erbjudande tävla med. Men när vi stod där på cykelvägen utanför mitt hus så frågade Paula mig vad jag sysslade med och jag berättade om dokumentärfilmandet av Malin och Lotta, hon högg direkt och frågade om vi skulle skriva en opera? Hon hade precis avslutat en opera om Kerstin Thorvalls liv och även den handlade om psykisk ohälsa, jag sa givetvis nej. Men Paula ringde ett par dagar senare och frågade igen och då hörde jag mig själv säga ja. När min pappa frågade varför jag skulle skriva ett libretto till en opera, svarade jag, för att jag kan. Och så blev det, operalibrettot till Dansa min Docka började ta form under Göteborgs Operans
vingar. Det kom arior i mitt huvud med texter som jag inte hade en aning om att jag kunde frambringa. Dessvärre kände inte självaste operachefen att jag hade haft något konstnärligt filter i min samhällskritik, en kritik som jag varken kunde förstå eller ta till mig så jag ringde till bedårande Carin Mannheimer som faktiskt tog av sin tid och läste librettot, coachade oss till att fortsätta. Hon sa på klingande skånska bland annat ” Jag tycker att det här är bra och jag hjälper er gärna, men som ni vet skriver ju jag sådant som folk vill se och det kanske inte operahusen vill ha”, sedan skrattade hon ett härligt skånskt skratt.
Vi fick ny kraft och vi satte upp olika föreställningar med allt från symfoniker, operasångerska, persisk sångerska, körer till Ebott Lundberg och vi hjälpte såväl BRIS som Alexandra Charles 1.6 miljoners klubb att få in pengar genom vår biljettförsäljning till sina respektive verksamheter. Det var fantastiskt att även få med oss Loa Falkman, Staffan Aspegren, Kerstin Avemo och självaste prima ballerina assolutan Annelie Alhanko på tåget. Även reklambyrån SCP och Göteborgs tryckeriet ställde upp pro bono för att göra vackert införsäljningsmaterial. Allt plåtades på Kungliga operan i Stockholm med en eminent fotograf från Island bakom kameran.
Efter att ha fått självaste kulturchefen i Västra Götaland med oss som då ville bevilja oss medel för att färdigställa Dansa Min Docka i ett samarbete med vården. Allt såg otroligt positivt ut tills en liten rädd man i chefsbefattning inom psykiatrin såg till att allt stoppades och rann ut i sanden. Det visade sig sen att han var en av de som varit med i den så kallade behandlingen av Lotta och hans rädsla hade inga gränser. Jag ombads att förändra i texten i librettot, men jag vägrade och Paula också, vi såg det som ett övertramp mot vår konstnärliga frihet och mot yttrandefriheten.
Vi kommer dock aldrig ge upp drömmen om att operan ska sättas upp och ambulera runt Sveriges scener och även nå ut genom föreläsningar i landets skolor eftersom vikten av att våga prata om psykisk ohälsa och ätstörning är tyvärr ett lika stort problem idag som när Lotta och Malin insjuknade. Jag kommer heller aldrig att sluta hoppas att Lotta kommer att få den vård som hon behöver och inte som idag leva i ett vakuum utan mänskliga rättigheter.
www.dmd.nu
