Stor, liten, mörk, ljus, kort, lång, asiat, afrikan, svenne, amerikan, blond, mörk, röd, grön, socialdemokrat eller moderat, storbystad eller platt, hund eller katt… För mig som journalist är det en ofantlig rikedom att ha träffat så otroligt många olika typer av människor. Det är onekligen en skatt att vårda och värna om att alla får vara just så som dom är om det inte innebär att man kränker någon annan levande varelses integritet och livsgärning. Det är fantastiskt att vi gillar och är så olika. Tänk vad tråkigt det skulle vara om alla var som jag. Eller om alla var bara just som DU.
Efter ofantligt många intervjuer och möten med olika kulturer i olika länder känner jag mig upplyst om att alltid, nu, om en timme, imorgon och nästa dag och nästa… kämpa för min övertygelse till allas rätt till ett adekvat liv… Allas rätt att vara i sitt ljusaste livsrum varje dag i möjligaste mån tills döden skiljer oss åt.
Och döden den kommer oavsett vad vi är eller hur vi ser ut eller vad vi röstar på. Döden kommer oavsett musiksmak, favoriträtt eller hårfärg. Men ingen människa ska ta sig rätten att förinta ett liv, ingen människa ska behöva DÖ såsom så många unga män i orten eller som så många kvinnor som faktiskt slås ihjäl av män som många av dem har haft en destruktiv relation med.
Ingen människa ska heller inte stå ensam i ett mörkerrum och bli till en bestialisk mördare…
Jag är journalist men allra främst medmänniska och humanist… Jag kan inte sluta att chockeras över den alltmer djungellikna tillvaro som präglar vårt samhälle, ett samhälle som trasats sönder och där ofantligt många familjer, vänner, grannar som lever i sorgen efter de som faktiskt helt bestialiskt har berövats livet och alla oss som står upp för alla de som fallit offer för ondska och galenskap.
Jag skriver det här här för LIVET och MÅNGFALDEN… MOT våldet och hatet… Jag skriver det här FÖR kärleken och jag tänker inte hata bara göra mitt yttersta och bästa för att försöka älska! Men det är så svårt att dagligen läsa om grova våldsbrott som trasar sönder allt vackert som Sverige står för, ett Sverige så sargat i sin Tage Erlander själ, där människor inte längre känner sig trygga. Alla dessa namn på människor som har fått klä kvällspressens löpsedlar med sina ansikten och öden. Människor som du och jag. Unga arga män som växer upp i ett utanförskap som sedan lockas in i de kriminella gängens falska grunder om broderskap. Där pengar köper deras själar i tron om ett bättre liv, där unga män radikaliseras och våra politiker med rädslan om att uttala sig fel i mediebruset om bakgrund och etnicitet väljer att inte prata om och belysa det verkliga problemet.
En rädsla som bjudit in Sverigedemokraterna i vår demokratis främsta vardagsrum, riksdagshuset. Det är ju just det som ändå gör oss till en demokrati att vi genom vår rösträtt kan bidra till det som vi tror är till det bästa för Sverige AB. När jag sitter i bilen på parkeringen vid Frölunda torg tillsammans med min tonåriga dotter en för oss vanlig dag och ser ännu en mordplats fyllas med blommor, ljus och sörjande vänner och anhöriga. En parkering och ett köpcenter som vi bevistat otaliga gånger och så nära vårt till synes trygga hem. Vår borg som har fostrat fyra barn i välfärdens Sverige.
Vi satt där i bilen och insåg att ännu en gång hade en människa hamnat fel, i fel umgänge, just när du är som mest sårbar, människor som dom, men dom är ju vi, de har också en mamma, en pappa, far och morförälder och kanske en eller flera systrar, bröder och vänner. Där står de nu ett gäng med arga och hämndlystna ungdomar mitt bland blommorna och ljusen, bilderna och minnena som tecknar livsbiografin över ännu en ung man som dött i våldets tecken, mitt i stormens obarmhärtiga öga, det gjorde onekligen ont att mannen som dog, åt helvete fel förvisso, att detta offer som var gårdagens gärningsman nu har en uppsjö av gängmedlemmar som kommer att döda och dödas för en fallen broder. En till synes vanlig eftermiddag i Sveriges andre största stad, allas vår stad, vid den vackraste av arkipelager, västkusten, Göteborg och Bohuslän. Jag finner inga ord bara frågeställningar om hur vi tillsammans ska kunna förändra samhällsklimatet och motverka våldet och hatet som florerar i allt yngre åldrar, vi kan ju inte ge upp, vi kan bara sluta oss samman och inkludera varandra oavsett var vi bor, arbetar med eller vilken religion vi tror på om vi nu gör det.
Pernilla Holmgren Larsson
